Vill ni veta hur dryg jag är? Jo, jag har skaffat mig en ny blogg. Hihi.

Så jag är hemkommen från Norrköping, och har varit det sedan i söndags. Den här helgen har verkligen varit hur underbar som helst, och kameran släpade jag självklart med mig så bilder dyker upp... så småningom. Nu måste jag dessvärre plugga, har en bok att läsa ut fram tills imorgon och jag har ungefär halva boken kvar. Blir ju kul.

SÅ. JÄVLA. TAGGAD.

Dagen är äntligen, äntligen, äntligen kommen för min, Louise och Hannas resa till Norrköping där bästaste Fanny kommer att stå och vänta på oss vid perrongen. Hur underbart? Obeskrivligt underbart.
Exakt nu. 15.07 går tåget.
Jag har laddat upp med godis, MER, mackor och självklart tredje och fjärde säsongen av "How I Met Your Mother" inför den tre timmar långa resan.


Sen kör jag på en arkivbild, bara för att (om jag får säga det själv) jag tycker om denna bild så mycket.

Japp, jag vet. Världens fetaste inlägg med världens fetaste bildbomb. Men jag var tvungen att välja mellan att dela upp bilderna i typ femhundra inlägg eller i två inlägg med femhundra bilder istället, så ja det blev det sistnämnda. Och jag gjorde det trots att det tog mig cirkus femhundra år, så creds till mig. Sen blir jag av med bilderna fort (ja jag är också fullt medveten om att jag inte måste lägga upp de här på bloggen) och kan blogga om annat och visa andra saker (vilket jag förmodligen inte heller kommer vara så duktig på, hehe). Och så var det allt från mig.

Jag vet att jag är segast i stan, men här är i alla fall en del bilder från när N1J var i Smörnäs 14-15 september (förra veckan i onsdags-torsdags):

Då var man hemkommen från Smörnäs. Det var en grym resa och bilder kommer, men det här inlägget handlar om annat. Jo, nämligen filmen "The Help", eller ja "Niceville" som den heter på svenska.
Bioklubben visade en förhandsvisning av den filmen, och egentligen var det inte tänkt att jag skulle gå, eftersom att jag inte hade några biljetter. Men en kvart innan filmen skulle börja fick jag ett sms från Lucas som talar om att det fanns biljetter kvar. Så ja, jag och min syster fick sitta på första raden för att se filmen, vilket var sjukt värt. Filmen var grym och jag tror inte att jag gråtit så mycket till en film sen jag såg My sisters keeper.
Så se till att se den här filmen, ni kommer inte att ångra er för en sekund. Seriöst.

 

Japp, så bär det av till Smörnäs ytterligare en gång. Dock med en ny klass och nya förväntningar. Under tiden kan ni få titta på Fannys fötter i två dagar, så hörs vi med en hög bilder.
Nu: SÖMN.
Imorgon: KÖTTA.

Såhär kan det se ut när världens bästaste Fanny kommer på besök i Gävle!

Idag känner jag mig allmänt lat. Egentligen vill jag bara sitta och titta på en serie, äta chips och dricka te. Det skulle vara en bra söndag, men istället måste jag plugga och sedan tror jag att jag måste städa också. Usch söndagar är verkligen inte de bästa dagarna.


Den här bilden hör inte alls ihop med inlägget, men någonting måste man ju fylla ut med.

Okej, så jag och Hanna slutade tolv idag. Ja. Tolv. Vad jag gjort sedan dess? Jo, kollat på serien 90210, haha, liv jag har, verkligen. Ännu roligare är att jag sitter och pluggar nu, japp bra tidsfördriv på en fredag. Usch.
Men en bra sak med idag är att världens bästaste kompis (aka Fanny Hansen) kommer hem över helgen idag. Är jag glad? Eh jaaaaaaaaaaaaaaaa.

P.S. jag har hittat ett webcam program nu (eller ja, Louise hittade och jag frågade henne, höhö), askalas att jag tar kort på mina fina skolböcker. Jappsi.

Nä, såklart tog jag en bild på mig själv med. Assnygg. Verkligen (skämt åsido). Åh, liv jag har. Måste fortsätta plugga. Typ. NU.

//pic by: Ibai Acevedo//

Första gången jag såg denna bild var för lite mer än ett år sedan, och helt seriöst. Hur jävla fantastisk är den inte?
Inte nog med det, så fick jag världens fotosug. Jag. Vill. Fota. Nu.
Kameran har mest legat och dammat i en månad, och det är alldeles för mycket för att vara okej. Usch på mig. Istället sitter jag och pluggar nu. Matte. Helvete.
Och gud vad jag svär.

Ja då var det dags för nollning ikväll då. Eller ja. Rättare sagt om trettiofem minuter. Jag ser fram emot det, litegrann i alla fall, men sen känner jag mig nog egentligen ganska nervös och uppskrämd. Bilden nedan förklarar nog bäst hur jag känner mig i nuläget.